Härom veckan var jag på en konferens i Las Vegas, Nevada. Det är en ganska märklig stad. Nästan alla som man stöter på är turister, ute på världens längsta svensexa i ett lite mer syndigt Disney Land. Hotellen är naturligtvis otroligt imponerande och en del är ganska vackra när solnedgången speglas i tusentals fönster. Men man kan inte komma ifrån att det är någonting konstigt med en artificiell stad byggd i öknen, av maffian, där folk spelar bort sina pengar dygnet runt.
Med det i ryggen var det ganska skönt att få hoppa in i en taxi och få byta ut de enarmade banditernas plingande mot rasslet av sand under däcken och kedjan som desperat försökte ta sig ur sin bur…
Boulder City ligger cirka 20 minuter sydost om Las Vegas och själva området där man cyklar kallas för Bootleg Canyon. Jag hade tagit med mig alla mina cykelattiraljer på flyget, så det ända jag behövde hyra i cykelaffären var en cykel. För att vara en sömnig stad med femtontusen invånare hade de en riktigt top-notch cykelaffär. Men det kanske blir lite saker över från Interbike som hålls här årligen… (I år är det i September.)
Valet föll på en Specialized Enduro SL som fungerade hur bra som helst, lätt som en fjäder om man jämför med min egen cykel hemma.
Notera stensättningen på berget i bakgrunden
Eftersom jag hade snott vatten från hotellets konferensanläggning behövde jag inte fylla vattenblåsan utan det var bara att ge sig ut i öknen. Jag hade fått en karta i cykelaffären och lite instruktioner om hur man skulle nå den allmänna samlingspunkten (toaletterna) som ligger en bit upp på berget så efter att par sekunders testcyklande på parkeringen utanför affären begav jag mig av. Jag var hyfsat spänd på vad som skulle vankas däruppe. En ”Blue Trail” kanske är rena söndagscyklingen jämfört med hemma eller fyrtiofem procents lutning på löst underlag och stup på alla sidor. Tanken fanns i bakhuvudet att skulle jag bryta ett ben eller två skulle det kanske vara dumt att göra det på egen hand, i ett annat land, i öknen.
Cyklingen upp gick förvånansvärt lätt, jag vet inte om det berodde på cykeln eller luften, men jag var uppe på den första platån efter mindre än 20 minuter. Där träffade jag på en britt och en ortsbo som jag slog följe med på en bit singletrack som kallas The Inner Loop. (Kollar man på kartan ligger den innanför en stig som heter Caldera men den finns inte utmärkt). Helt klart mysig stigcykling, fast på grus. Ruggigt mycket riktigt vassa stenar från det som varit en vulkan med mycket spännande naturliga grottor här och var. Ibland luktar det svavel från marken och marken skiftar stundtals i regnbågens färger av mystiska mineraler. Den här sträckan började med en lättare utförslöpa från 950 meter över havet och är ungefär 4km lång och går upp och ner som en bergochdalbana. Några småtrixiga off-camber partier, men inget jättesvårt eller farligt om man inte är rädd för vilda Bighorns.
Inner Loop
Inner Loop med Vegas svagt i bakgrunden
Big HornDärefter lämnade jag sällskapet som skulle ta några panoramaturer för att få utsikt över Lake Meade i öster. Av någon anledning (måste varit dubbelkronan) trodde de att jag förmodligen skulle få roligare om jag fortsatte uppåt och körde några av downhillspåren. Sagt och gjort och jag pinnade på i sommarvärmen upp till nästa platå där sträckan Boy Scout började 80 meter ovanför. Efter att ha tagit en banan och fotat lite bar det av nerför en riktigt rolig och snabb, småteknisk utförslöpa med små roliga drops utströsslade längs stigen. Sträckan är bara strax över kilometern lång och kändes alldeles för kort. Nöjet var över på runt nio minuter.
Utsikt från starten av Boy Scout, Lake Meade i bakgrunden
Efter den här sträckan som var blå på kartan började jag känna mig lite taggad och redo för de större sakerna. Upp igen till den högsta delen av berget som ligger på 1090 meter. Här håller de på att bygga en linbana som man kan susa ner i en sele. En av arbetarna upplyste mig om att han sett en kille cykla utför där jag stod i förra veckan och att han gjort en riktigt ”bad wipeout”. Precis det man vill höra på sin hyrda cykel. Jag stod och valde mellan den högra och vänstra vägen och försökte uppskatta vilken som såg minst dödlig ut. Jag valde den högra som … jag vet inte varför, men den kändes rätt.
Nu blev det riktigt spännande, brant nerförsåkning, men inte så snabb. Riktig tekniska partier i form av switchbacks som lutade 45 grader och hade en hög med sten nedanför. Min 150mm gaffel började kännas kortare rent mentalt och bakbromsen talade om att den egentligen ville luftas. På några ställen var jag tvungen att kliva av för att kolla efter möjliga linjer och ganska omgående insåg jag att min gamle vän frambromsen numera var min fiende på det riktigt lösa underlaget. Slutpartiet gick över tre fyra meter höga kammar som kom i täta intervall och var av hårdpackat grus. Det var nog det närmaste man komma en naturlig dirt. En ganska lång dirt som jag inte riktigt vågade satsa i eftersom jag inte hade en aning om det skulle vara ett stup efter nästa kam. Några riktiga kompressioner blev det ändå när G-kraften pressade ner mig i sadeln och kroppen ville fortsatta åt samma håll som innan. Det var bara 260 fallhöjdsmeter och stigen var 2km lång men det tog 20 minuter att komma ner och med riktigt stumma lår som bonus.
Snakeback till vänster, Armageddon skymtar till höger
Jag drack en liter vatten och var ganska nöjd med att ha tagit mig ner för vad som kändes som ett inte helt ohårigt parti. Det fanns ett ställe där jag varit fullt upptagen med att hantera stöket som hade känts ganska exponerat vid närmare eftertanke. Leden heter Armageddon och är svart för den som är i närheten och vill prova.
Jag kände mig fortfarade riktigt fräsch, så jag körde upp till den första mellanlandningen igen och gav mig nerför Girl Scout som är en grönmarkerad led. Girl Scout är riktigt snabb och flowig och går hela vägen ner till samlingsplatsen. Jag kombinerade den med en etapp på en led som heter West Leg, där slutet går längs kanten på bergssidan. Stökigt, tekniskt och jättekul! Jag blev lite förvånad över att jag tyckte att ett ”enkelt” spår var så kul, det är man ju inte van vid från skidbackarna direkt. Nedfarten i dalen var den roligaste sträckan på hela dagen. Då körde jag den gröna leden Par None med bredställ i kurvorna och periodvis över 30km/h. Inte det minsta tekniskt, men så kurvigt och mycket upp & ner att det var svinkul! När jag satte ner foten på asfalt för första gången på fem timmar så tog vattnet slut i samma ögonblick och det markerade slutet på dagens cykling. Jag avslutade dagen på KFC i väntan på min skjuts och smånjöt av min panerade kyckling med vita bönor. Det enda som saknades för att kröna dagen var lite gott kaffe. Tyvärr finns det väldigt mycket, väldigt dåligt kaffe i USA. Nästa gång tar jag med mig en Handpresso* i Camelbacken!
Efter en dusch som sköljde bort saltet från ögonfransarna slutade kvällen på Luxor med en för dagen väldigt passande Fat Tire Beer.
Länkar:
http://www.bootlegcanyon.org
http://www.allmountaincyclery.com
http://www.handpresso.fr